Kråkbär tillhör de tidigaste växter som vandrat in i landet efter istiden, och utgrävningar ger oss anledning att tro att vi har ätit dem lika länge som de funnits här.
Kråkbär har en lite sträv och syrlig smak, och är en bra törstsläckare för vandraren. Smaken kan förbättras om de kokas eller om de utsätts för frost och kyla. Bären kan ätas färska, eller användas i sylt och saft och kan med fördel blandas med andra bär. Kråkbär ger en saft fin färg och syrlig smak.
På grund av bären goda hållbarhet kan de precis som lingon och tranbär plockas sent på säsongen, även på vintern om marken är snöfri.
Förekomst
Kråkbär är allmän i hela landet på mager, kalkfattig och solöppen mark; hedskogar, hyggen, myrar, klippor, havsstränder, kalfjäll.
Kråkbären i Sverige är uppdelade i en sydlig och en nordlig variant, Sydkråkbär förekommer mest i Götaland och Svealand, medan underarten nordkråkbär dominerar i Norrland.
Den nordliga har ansetts välsmakande, och den sydliga lite meningslös.
Historisk användning
Till de äldsta spåren hör avföringsrester med bland annat kråkbär som är 10 000 år gamla, från Balltorp utanför Göteborg. Under senmedeltid är användningen av kråkbär ett exempel på en hushållstradition med tydligt regionala mönster. Det går en gräns någonstans över Falun och Gävle. I dessa städer, och norr om dessa, har man ätit mycket kråkbär. Söder därom har man bara tillfälligtvis pillat i sig dem.
Genom etnologiska undersökningar vet vi också att kråkbär varit viktiga i till exempel samisk matkultur. Frågan är om kråkbärsbruket var lika vanligt i den övriga norrländska kulturen, utifrån fynden i städerna verkar det i alla fall ha varit så under senmedeltid. Kråkbär verkar också ha spelat en större roll i Finland, och kanske kan även detta geografiska kråkbärsätarområde kopplas till de godare nordkråkbären. Söderut, där bara enstaka kråkbär verkar ha ätits, kan detta enstaka ätande kopplas till bruk av kråkbär inom hushållsmedicin.
